Kalla dagens hjälte

Efter hundra år av usla tävlingar på damsidan ser det äntligen ut som att Sverige fått en skiddrottning igen! Charlotte Kalla tog en suverän seger i dagens jaktstart i Oberstdorf. Hon i princip utklassade alla och det är härligt med lite jävlar-anamma i skidspåren efter många mjäkiga år. För, handen på hjärtat, längdskidåkning har egentligen inte varit kul sen Gunde Svan lade av...

Skånes stränder minskar

Läser i DN att stränderna utanför Lödderup försvinner ut i havet. Kommunen kämpar nu mot regeringen för att hämta tillbaka sanden på havsbotten. Dom måste skämta?! Vid varenda kust eroderar ju landområden bort, varför skulle skåningarna kunna slåss emot naturen? Trist det som sker i och för sig, vi har varit därnere ett par gånger och dt är oerhört vackert där. Men skärp er!

Vardag igen

Sista dagen på julledigheten. Imorgon är det vardag igen, vilket faktiskt känns rätt okej. Ledigt är alltid skönt, men vädret har inte varit så bra så det har mest varit inneaktiviteter. Jag har visserligen tränat lite varje dag, men annars har tv:n, datorn, mat och festligheter dominerat. Skönt med normala rutiner igen.

Jag har inte lovat något, men fysträningen går så bra att det nu också ska bli lite mer konditionsträning i form av löpning och promenader. Även Sussi ska dras med i det och jag ska försöka komma ut 1-2 gånger per vecka. Låter bra va?

Ångest

Sussis farmor ligger på sjukhus och vi ska åka för att hälsa på henne idag. Jag vill egentligen inte, men inser förstås att det bara är att ställa upp.
Det är märkligt att det numer känns så jobbigt att åka till sjukhuset när jag i så många år, 21 (!), arbetade där. Utan att tänka på att det var en dyster arbetsplats, dåliga miljöer osv. Men nu får jag ont i magen varje gång jag ska dit. Brrr!

Nyårsdagsfunderingar

Såhär på årets första dag kan man fundera lite över livet. Om man är lagd åt det hållet vill säga...
När jag och Sussi igår ensamma stod och tittade på fyrverkerierna här i Hille (där det f.ö. är bättre och mer än någon annanstans), slogs jag av att vi är riktigt vuxna nu. Inget av barnen deltog i firandet, Sanna fick vi tag i på telefon och önskade gott nytt år den vägen. Men ändå, det är sig inte riktigt likt längre. Inte så att jag gråter över förändringen, men med lite ödmjukhet så kan jag åtminstone känna en viss saknad över det som varit samtidigt som jag gläds över att hon har det bra och trivs med livet.

Dessutom var det förta gången nånsin som vi firade själva här hemma. Lugn kväll med lite tv, god mat och inga andra. Idag känns det som ett klokt beslut...