De tio största idrottsögonblicken

Jag ska de kommande veckorna lista de tio största idrottsögonblicken i mitt liv. Jag har alltid varit idrottstokig och har tidiga minnen av hur hela familjen sitter klistrad framför tv:n som med svartvita, fladdrande bilder försöker förmedla ishockeymatcher från Prag och Moskva. Vi skrek allihop när det blev mål och led tillsammans vid förluster.Nytt inlägg på listan varje måndag och fredag - häng med!

4. Mitt personliga rekord på 800 meter
Ärligt talat minns jag inte riktigt var jag satte det, men det var på nån gummibana nånstans. Kanske Karlstad eller Stadion. Nåväl, 1.57 på 800 meter för en 17-åring var rätt bra och jag är ganska stolt över det. När jag för ett antal år sedan, som 39-åring ocg mycket vältränad inför Stockholm marathon, skulle testa ett 800 meterslopp igen var det pinsamt att kunna konstatera hur osnabb jag blvit. Efter första varvet hade jag nästan 1.30 så jag slutade springa. Men mitt rekord har jag kvar!

Kortvarig glädje

Igår seger och klättring i tabellen. Idag sist, två poäng efter. Alla bottenlag tog poäng, det är liksom inte Brynäs´säsong i år, eller hur?

Är det åldern?

Det känns som om hela den här bloggen börjar bli en samling diagnoser och en symtomsamling. Min kropp tycks börja protestera, svårt bara att förstå varför. Det kan inte vara mitt sätt att leva, det är oklanderligt. Inte heller kan det vara åldern... Frågan är då varför ryggen spökar igen och varför ena knät ömmar. Men jag tänker ändå inte vika ner mig. Jag ska träna bort skiten. Idag körde jag stenhårt i 30 minuter. Situps, armhävningar, benböj, plankan och push-ups m.m. Imorgon löpning med grabbarna i laget. Har jag fortfarande ont så är jag åtminstone mer vältränad.

Tuta och kör

En dag i Ockelbo är aldrig fel. Däremot krävs det en del planering om man ska åka dit med någon annan och jobba. Idag skulle jag och Maggie dit och åtminstone jag var säker på att vi skulle vara där hela dagen bägge två. Men imorse upptäckte vi att jag skulle tillbaka till lunch för jobb i stan under eftermiddagen. Då uppstår genast lite transportproblem. Så i flygande fläng fick vi åka till Sussi och hämta vår bil. Sen åkte vi i varsin bil till Ockelbo, lite för fort kanske, men hann nästan i tid. Sen efter fullgjort uppdrag åkte jag minst lika fort tillbaka. Till slut när man sitter där efter lunchen minns man knappt vad man gjort. Kvalitet var det, just det...