Comeback

Ja, en vecka går fort. Särskilt om man har semester. Vår första vecka med en märklig blandning av riktigt varmt sol- och badväder varvades med hård blåst och regn. Och allt nästan samma dag ibland!
Under veckan hann Linus fylla 19 år och vi hade släkten på kalas. Smärtfritt, trots att alla nu vet att vi ska separera. De var skönt hänsynsfulla och ställde inga frågor.

När vi nu går in i andra veckan börjar det kännas lite jobbigt. Det går så fort och dagen då Sussi ska flytta närmar sig alldeles för snabbt. Jag vet att jag på nåt sätt kommer att klara av det. Men just nu fasar jag för den stunden. Kanske inte så konstigt, eller hur?
Men jag har mitt arbete, mina fantastiska arbetskamrater och mina kunder. Några av dem stöttar redan nu. Jag har framför allt mina härliga ungar, som gör att jag har så fantastiskt mycket att se fram emot, trots allt. Sanna ska börja Högskolan i augusti och Linus i december. De kommer att behöva stöttning och uppmuntran av både mig och Sussi. Sen har jag fotbollen med alla sköna killar och mina ledarkompisar. Redan nu känner jag deras sympatier trots att det inte sägs så mycket. Så stöd och glädjeämnen finns. Frågan är om det räcker?

Är det nu det är dags att skaffa sig nya intressen? Nya vänner? Eller ska man bara låta tiden utvisa vad som ska göras? Idag vet jag inte. Idag är jag bara nervös och spänd inför det som ska komma. Förhoppningsvis är jag lite sturskare om några månader.