Jag ska de kommande veckorna lista de tio största idrottsögonblicken i mitt liv. Jag har alltid varit idrottstokig och har tidiga minnen av hur hela familjen sitter klistrad framför tv:n som med svartvita, fladdrande bilder försöker förmedla ishockeymatcher från Prag och Moskva. Vi skrek allihop när det blev mål och led tillsammans vid förluster.Nytt inlägg på listan varje måndag och fredag - häng med!
6. Jag springer 1.000 m på Stockholms stadion
1972 hade Gästrikland inga s.k. allvädersbanor för friidrott. På Strömvallen, Norra IP, Stålringen och liknande arenor var det kolstubb som gällde. Ibland när det regnade krävdes 18 - 20 mm spikar i skorna för att få fäste. Det var inte alltid så kul, men vi visste inget annat. Jag sprang mest 1.000 meter och hade ett personligt rekord på ca 3.25. Trots att jag åkte runt på massor av tävlingar den sommaren så tycktes det omöjligt att förbättra mig. Tills vi åkte på en gala arrangerad av Matteuspojkarna på Stadion. Röda, gummibanor av tartan! Det var fantastiskt. Korta spikar i skorna, de kändes knappt. Jag flög över banorna, putsade mitt rekord med över tio sekunder och blev plötsligt en av distriktets bättre löpare i min ålder. Gissa om jag hade lust att åka till Strömvallens svarta löparbanor efter det...?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar