Ett liv passerar olika faser. Man växer upp, mognar, blir annorlunda eller ibland till och med en ny människa. Beroende på vad man får vara med om.
Den kanske mest omvälvande tiden i livet är nog ändå tonåren. 7-8 års helvete med hormonkrig, beslutsångest och acne. Kan det bli värre. Åjo, vi som kommit trettio år till vet att det absolut kan bli värre om oturen är framme. Men låt oss hållas kvar vid tonåren ett tag.
Det GÅR INTE att läsa en tonåring. Du vet aldrig vad en gest, ett ord eller avsaknaden av gester och ord betyder. Det är olika från dag till dag. Fullständig lycka går hand i hand, eller ligger sked med, fasansfull tragedi. Det som ena dagen gör en tonåring på gott humör kan dagen efter, eller tio minuter senare, försätta den mest harmoniska familj i katastrofläge. Speciellt runt middagsbordet. Ja, därför att det är bara då en familj med tonåringar lyckas samlas. Övrig tid tillbringas bakom stängda dörrar och med hög musik, högt blippljud från dator och eländiga serieljud från kabel-tv:n.
Låter jag bitter? Tja, det kunde varit värre. Det har verkligen sina sidor att ha tonåringar i huset. Men det är verkligen också sann lycka att se hur de förändras med tiden. Små nyanser dagligen som musikval, hur tiden vid middagsbordet successivt förlängs eller hur intresset för övriga familjemedlemmar plötsligt avslöjas. Tonåringar blir småningom vuxna varelser, trot den som vill...
Imorgon ska vi försöka få ett horminstint gäng pubertala halvgalningar att fungera som ett lag som tar mogna beslut och spelar som ett LAG. Hur märkligt det än låter är det bland annat det som gör att det är så vitalt att vara ledare för idrottsungdomar. Du kan inte slappna av. Du måste försöka utvecklas MED dem och inte bara leda dem. Kan du kombinera lagom doser av utmaningar, kompisskap och nyfikenhet för människor fungerar det som allra bäst.
Så med risk för att låta patetisk och gammal måste jag här och nu få säga att jag verkligen älskar mina grabbar i Strömsbro IF. Alla inräknade. Även de som tillkommit under vintern och som inte känner mig så bra. De är en del av min familj just nu. Därför står jag vid deras sida vad som än händer i flera månader framåt. Åtmisntone till säsongen är över. Sen får vi se. Sen kanske jag skiter helt i dem. Eller inte...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)


Inga kommentarer:
Skicka en kommentar