Allvarligheter

Sitter och slötittar på en tv-serie. Tankarna far iväg och jag hamnar plötsligt i allvarliga tankar. Jag fyller 48 år i september, har fru och två barn. De är snart vuxna och Sanna har redan flyttat. Men jag vet fortfarande inte vad jag vill. Jag kan ibland komma på mig själv med att tänka att i åtminstone trettio år har livet bara flutit på. Som en eka utan åror har jag drivit fram i livet. Jag har egentligen aldrig gjort något för att påverka riktningen. Förutom när jag sade upp mig på sjukhuset.
Nu är det absolut inte så att jag är missnöjd med familjelivet. Det är det enda jag känner mig riktigt lyckosam i. Utan Sussi och ungarna vore jag inget. Nej, det är MITT liv, mina intressen och min yrkesbana jag menar. Jag gjorde bort mig med betygen i nian och kunde därför inte läsa språk på gymnasiet. Därför hamnade jag så småningom, av en slump, inom vården och där blev jag kvar. Jaha? Är det kört för att man inte fick bra betyg i nian, tänker ni kanske? Nä, det var inte det ens när jag var ung. Men det är liksom en del av mitt problem. Jag är viljelös, saknar engagemang och får aldrig tummen ur. Det finns massor av saker jag vill göra. Skriva, teckna, läsa språk, resa, se en massa platser innan det är för sent. Men alltid har jag skyllt på något. Pengar, tidsbrist eller annat. Men egentligen handlar det om feghet. Feghet och slöhet.

Jag vet att jag kan genomföra saker. När jag för några år sedan sprang Stockholm maraton satte jag upp handlingsplan och mål, vilket följdes och uppnåddes. Det går att göra igen. Jag vill ha ett nytt maratonlopp att genomföra. Jag vill egentligen ha ett maratonlopp hela tiden. Utmaningar ska finnas där, konstant. Nu har vi huset och det är väl en utmaning i sig. Men jag känner att det inte räcker. Jobbet är inte heller den utmaning jag vill ha. Det är inte särskilt kreativt och ger inte mig så mycket, även om jag inte alls vantrivs. Jämfört med sjukhuset är det rena paradiset. Jag lovar därför här och nu att min första utmaning ska starta så fort jag blir kvitt förkylningen.

Jag ska börja träna regelbundet igen, kondition och styrka. Jag ska dessutom få med mig Sussi. Vi vill båda komma igång, men det har varit så mycket att vi prioriterat bort det. Nu ska träningen prioriteras högt igen, om det så innebär att fotbollen får stryka på foten. Men helst ska det gå att kombinera.