Psykologer

I mitt jobb har jag en hel del samtal med människor. Ibland av stödjande karaktär. Vanligt är att jag rekommenderar samtal med psykolog då människor av olika anledningar är i obalans. Det händer då att rektionen jag får är misstänksamhet. Många tror nog att de ska ligga på en divan och prata barndom samtidigt som en tanspridd psykolog antecknar i en bok och mumlar "jaha?", "hmm" eller "är det så du känner"?
Nu när jag själv tar tillfället att gå i samtal så är det ganska skönt att få bekräftat att så inte är fallet. Vi sitter i varsin skinnfåtölj och snackar med varandra. Min psykolog, vi kan kalla honom P, ställer kluriga frågor, är lite provocerande ibland och avvaktande ibland. Han flinar till nån gång och bara det räcker för att jag ska reflektera över vad jag just sagt. Han säger egentligen inga omvälvande saker, men får mig att tänka efter i lite nya banor. En lurig fan, med andra ord, den där P.
Sannolikt blir det inte så många gånger vi träffas, men det är skönt att gå dit. Speciellt idag när det känns lite extra tungt igen. Det märks att humöret går upp och ned. I helgen kändes det väldigt bra och vi hade riktigt skönt därhemma. Men söndag natt och igår var lite jobbigare. Det kommer väl att vara så en tid, antar jag. Men jag vet nu att det går över. Vad som än kommer att hända vet jag att jag kommer att fixa det här. Jag har barnen och mina arbetskamrater. Dessutom mycket vänner runt omkring mig. För att inte tala om hela fotbollslaget där det verkligen känns som att jag kan koppla av. Men vissa dagar vill jag ingenting och då är det bara så...